I mina variabla målningar får jag fram elementens typ eller karaktär på ett konkret sätt genom att skära ut en silhuett i plast och plåt. Formtypen blir på så vis fixerad och handgriplig, "levande" som ett föremål och samtidigt flat som en målning. Försedda med magneter kan silhuettformerna placeras intill varandra, ovanpå varandra, skjutas in i öppningar, hängas i trådar. De kan också glida i slitsar, böjas i sidled i nitade leder, vikas frontalt med gångjärn.

Dessa element är visserligen fysiskt definitiva, men de får inte någon identitet, något "innehåll", förrän de sammanställs på målningen. Deras identitet växlar för varje arrangemang av målningen. Sammanställningen av elementen blir resultatet av "reglernas" godtycklighet i kombination med mina estetiskt och psykologiskt subjektiva intentioner. Varje sådan fas målningen dokumenterar jag i en skiss, ett "scenario" (i form av teckningar, målningar, fotografier). De isolerade elementen är alltså inte små målningar, utan maskineri för att göra målningar. Bild-orgel.

Den färdiga målningen står någonstans i korsningen mellan spel (typ Monopol och krigsspel) och dockteater. På samma sätt som silhuetten materialiserar typformen, konkretiseras tidsdimensionen genom de många, i princip oändligt många faser som elementen kan uppträda i. Liksom i mina tidigare "världs-målningar" ADE-LEDIC-NANDER 2 och Sitting… en form kunde återkomma i olika faser på flera ställen på duken, så kan formerna nu placeras på flera ställen under en tidsrymd.

Åskådarens roll som en deltagare i målningsspelet kommer att bli meningsfullt när sådana arbeten görs i ett stort antal faksimiler, så att vem som helst som är intresserad kan ha en bildmaskin i sitt hem och "manipulera världen", vare sig han väljer själv eller följer mina förslag.

Öyvind Fahlström
1962